Vi har i Sverige under hösten haft en intensiv debatt om Sveriges (och Europas) stagnerande konkurrenskraft jämfört med framförallt USA, delvis på grund av en oförmåga att ta i strukturproblem. Diskussionen har fått nytt bränsle av Mario Draghi.s rapport och till det kommer det tvärpolitiska förslaget om nytt ekonomiskt regelverk samt AI kommissionens rapport och föreslag om nya statssubventioner på 17 mdkr för att Sverige skall bli ”ledande”.
Debatten verkar ha två huvudlinjer: ”att spara eller expandera sig ur problem”!
Intressant att notera är den politiska vänsterns och riskkapitalets gemensamma analys: problemen löses genom samverkan mellan stat och näringsliv (modell: Ericsson – Televerket). Att den vägen inte är framkomlig av konkurrensrättsliga skäl efter EU-inträdet verkar man inte ta så hårt på (kanske med rätta om man ser på andra EU länder). I praktiken innebär det ju att samhället (=skattebetalarna) subventionerar en del av näringslivets utveckling. Dessutom vill man från vänstern också underbalansera statsbudgeten för att finansiera viktiga satsningar på infrastruktur.
Varför ska då skattebetalarna stå för sådana risker som marknaden inte vill ta? Traditionellt har det hetat att ”samhället” ska gå in och ta risker som är samhällsekonomiskt men inte företagsekonomiskt motiverade, men samhället består ju av individer (medborgare) som betalar skatt och som förmodligen inte alls är särskilt roade av att (deras?) pengar används till riskfyllda investeringar. Dessutom kan Sverige pga. sin ringa storlek aldrig konkurrera med statssubventioner med länder som Tyskland eller Frankrike.
Kanske är samsynen mellan riskkapital och vänstern inte så förvånande. Vad den politiska vänstern ju vill göra är att använda sig av Sveriges starka balansräkning, och ta några förluster för (förhoppningsvis) kommande ännu högre vinster – en metodik (s.k. hävstångseffekt) som riskkapitalister använt sig av i årtionden.
Problemet är bara osäkerheten i analysen, vad händer om (när?) vinståren aldrig kommer? Dessutom, vi har vi har prövat den här metoden förut (70-80 tal) – med förskräckande resultat! Tack vare Göran Perssons kamerala inställning (”den som är satt i skuld är icke fri”) fick man ordning på Sveriges ekonomi.
Med regelverk som hindrar från att göra av med resurser som man inte har (dvs låna) tvingas beslutsfattare att istället prioritera och därmed ta i strukturproblem, istället för att skjuta dom framför sig (till nästa mandatperiod). Sverige har i det sammanhanget en konkurrensfördel nämligen vår arbetsmarknadsmodell där det finns en förståelse från fackligt håll för behovet av strukturomvandling.
En annan likhet mellan vänsterpolitiker och riskkapitalet är visionen om de stora projektens välsignelse (Stålverk 80, Varven, Northvolt, grönt stål m.fl) som ska lösa alla problem, trots att vi vet från forskningen att utveckling i näringslivet sker i små små steg genom att små företag växer till lite större företag – Inte genom stora projekt! Däremot finns i riskkapitalbranschen en tradition av att med hjälp av kapital (likviditet) snabbt kunna ”skala upp” en affär så att man därigenom tidigare kan gå ur investeringen.
Vi har i tidigare blogginlägg konstaterat att vad som är viktigt för långsiktig utveckling inte är storslagna investeringar i infrastruktur eller industristöd utan en förändrad attityd (=kultur) till innovation, företagande och entreprenörskap, och att det inte är något man uppnår på en kafferast, men att vi måste börja någon gång.
Låt oss därför stå emot lockropen från näringslivets organisationer och lobbyister, riskkapitalister och vänsterpolitiker att sopa problemen under mattan med hjälp av statssubventioner och storskaliga drömmar, och istället börja ta i frågor vare sig det gäller omvärldsförändringar eller självförvållade problem.
Värmdö i januari
Anders Kron